Telefonkuppen

Google är bra till mycket. Att hålla koll på en del av Hennes förehavanden, till exempel. Ikväll var hon på ett engagemang på stan, sponsrat och väl annonserat på nätet av hennes uppdragsgivare. De hade f.ö ersatt gaget med "ett lån" från dem till Henne, som Hon betalar tillbaka genom olika arbetsinsatser.

På så vis slipper bägge parter diverse skatter och avgifter. Så går det till i deras kretsar.

Barnens farmor kläcker iden: Vi ringer!

-Du är inte klok, säger jag. -Hon har lagt världens munkavle på all vår kommunikation. Dom lägger på luren direkt.

-Vi ringer!

Jag suckade. Hon ringde. Äldsta barnet svarade. Mamma (Hon, Henne) var mycket riktigt inte hemma. Dom hade barnvakt ikväll. Barnvakten hade inga synpunkter på att nån ringde upp och pratade med barnen. Bingo!

Det blev en mycket trevlig halvtimme, om än med lite smolk. Ett av barnen ville till exempel inte prata direkt med oss. Bara via budbärare. Men förslaget att vi gör om ett par saker vi gjorde förra året (sockrat med att få sitta fram med nervevad ruta) gick hem. Visst. Shure Do it.
Det äldsta barnet, det som Hon skickade fram så nesligen och skamligen, förklarade sig dock upptagen hela lovet.
-Lite senare då, frågade jag. Fullt medveten om att barnet i fråga inget ville hellre och att barnet lever under ytterst starka påtryckningar från Henne om att allt som inte kommer från Henne är både farligt och potentiellt våldsamt.

Tystnad. Tystnad. Tystnad. Nästa barn tog luren.

Barnet Som Tystnade gör i princip allt för att vara Henne till lags utan att få annat än skrik och vrål tillbaka. Det vet jag, som har sett det. Saken har gjort mig illamående i åratal nu. Ett annat barn har Mycket Klart för sig (hur? Tjat, örfilar eller värre?) att det inte är någon bra idé att prata med oss, men kan ändå inte låta bli att växla repliker med oss via ombud.

Jag kan bara hoppas att barnet inte far illa för att det över huvud taget kommunicerade med oss.

Och kvällens barnflicka har nog varit där för sista gången. Lita på att Hon har satt munkavle och uppringningskontroll på alla inkommande samtal efter detta.

Ombudet då?
Det barn som agerade ombud, är förstås det barn som fyllde år härom sistens. Det är också det barn som det ligger en anmälan (nej, två!) om barnmisshandel mot. Utförd av modern. Hon. Henne.

Fler ombud...

Maken var i sin lokal i går kväll, då det kom folk!

Det var ett par bekanta till Henne, som knackade på och sedan berättade att de ville ha material som fanns där, enligt Henne. Det var angeläget. Tyvärr, svarade maken. -Vad jag vet ligger detta i den lägenhet som Hon nu disponerar ensam.

De lomade av, besvikna. Vad det än var som de var ute efter, så var det tydligen viktigt. Men den här gången så var det iallafall inget av barnen som Hon skickade fram.

PS Maken ljög inte. Han vet att materialet ligger i bostaden. Men Hon har tydligen ingen koll på sitt eget hem...

Telefonsvararen

För några dar sen hade vi en uppringning med ett deprimerande innhåll från Hennes mobil, helt klart en oavsiktlig sådan triggad av diverse kroppsrörelser och det faktum att Hon bär sin telefon lös i fickan. Idag var det dags igen:

Hemkomna från jobbet hade vi telefonsvararen full av en konversation mellan Henne och en man. Dels är ljudet i svararen inte det bästa, inspelningen var också från en mobil som dessutom låg i en ficka. Det var med andra ord så gott som omöjligt att höra i detalj vad de pratade om.

Två människor går medan de pratar. Hon verkar (tyvärr) vara på gott humör. Så mycket uttyder vi. Tidpunkten för inspelningen är efter makens möte med Bodyguarden. Tyvärr kan vi inte ens med den bästa vilja i världen påstå att något element i den ca två minuter långa konversationen handlade om mötet.

Nästa oavsiktliga uppringing blir den fjärde. (Undras vilken position vårt hemnummer ligger på?) Kanske får vi höra Henne prata om något vi kan ha användning av då. För henne vore detta säkerligen "olaglig telefonavlyssning" oavsett att det var Hon som ringde upp. Sådan är Hennes Mega-EgoCentriska logik. Tro mig.

Det var iallafall inget av barnen som grät den här gången...

Bodyguard?

Häromdagen såg fadern till att två av barnen fick syn på honom och kunde umgås med dem en hjärtskärande kort stund. Vi vet ju förstås inte vad Hon tyckte om detta, eller vad som rörde sig i Hennes huvud när barnen kom hem och berättade att de hade träffat sin far för första gången på mer än 80 dagar. 82 för att vara exakt.

Idag fick vi en indikation.

Fadern, stimulerad av träffen med två av barnen häromdagen, gjorde samma sak med ett barn som inte var med då. Han uppehöll sig alltså i en miljö där han visste att man kunde råka på barnet i fråga. Mycket riktigt.

Barnet hade eskort!!

Samma(?) kille som Soc utsåg till avlönad fadersgestalt under den tid Hon hade tagit in på skyddat boende med barnen var med idag. Han var dessutom ganska brysk mot fadern, som fick behärska sig för att inte kasta lyra med den lille bodyguarden som hade mage att dra bort honom från det barn som han inte hade sett på 84 dagar. Det var klokt av fadern att avstå från motåtgärd. Det hade resulterat i blåljus. (Själv hade jag paketerat bodyguarden i närmaste papperskorg) Nåväl:

Modern kör helt klart ett hårt race på skattebetalarnas bekostnad. Samhället skulle knappast gå med på att ha en eskort till ett barn om det inte förelåg en seriös hotbild. Skulle det föreligga en seriös hotbild, så skulle fadern haft besöksförbud på barnen också. Och suttit i en piketbil omgiven av stadiga konstaplar vid det här laget. Hon har försökt med detta tidigare utan att lyckas.

Hur fick hon då till detta? Fältet är vid öppet för spekulationer:

Gissningsvis fick hon spelet när två barn kommer hem och berättar om sitt möte med fadern. (Ingen svår gissning, men ändå) Lika gissningsvis, så ringde hon förgäves runt och beställde besöksförbud och/eller försökte få honom intagen. Hade detta lyckats, så hade vi vetat detta nu.

Vad gör då en skogstokig mytoman i detta läge?

Till att börja med listar Hon ut att pappan vill se ett barn till på nära håll. Detta måste stävjas!

Hon ringer vidare, (Det är en verbal och manipulativ figur vi har att göra med) och får till slut fram den faders- eller manlige gastalt som Soc tillhandahöll under deras skyddade boende. Så även nu. Sagda gestalt var helt klart beredd på att barnet kunde få syn på sin far, och agerade med berömvärd snabbhet. Gissningsvis på hennes order.

30 sekunder fick de tillsammans, fadern och barnet...

Födelsedagen

Ett av barnen fyllde år i går. Barnets farmor ville överräcka en present, men det gick ju inte för sig. Det var den incidenten, bara en av tusenden och åter tusenden (så känns det iallafall) av Hennes kränkningar, lögner och skändningar som faktiskt triggade den här bloggen.

Barnets far skickade då ett grattiskort c/o dagiset. Nu har det flutit in en rapport. Tänk på att han inte har besöksförbud på barnen, vilket Hon och en till (Soc eller Hennes juridiska ombud? Det finns bara dom två att välja på) faktiskt har ringt runt till berörda skolor och dagis och uppgett. Bara det! Nåväl:

Fadern gick i morse till den park som barnet och ett yngre syskon var i med sin dagisgrupp. Han lät sig bli upptäckt. Bägge två stormade fram till honom. Ett par ur personalen, som numera är uppdaterad avs besöksförbudet, såg på men lade sig inte i. Helt klart ringde en av dem till någon, gissningsvis chefen, och meddelade vad som stod på. Ingen åtgärd. Tack för det!

Barnet fyllde igår. Barnet frågade efter farmor och presenter. Barnet hade hållits hemma på sin födelsedag. Barnet hade inte fått något kort.

Jodå det hade kommit fram i tid, berättade personalen. -Och det hade överlämnats till modern, som alltså inte hade lämnat det vidare till barnet. Kul typ.

Lite information framkom dock:

• Hon har tydligen en barnflicka nu (som bara måste vara bekostad av Soc. Hennes ekonomi måste vara i upplösning nu)
• Barnen tror att de ska flytta. I så fall lämnar Hon lägenheten vind för våg. Hon har ingen möjlighet att använda den som bytesobjekt så länge bodelningen inte är klar.
• Mamman har sagt att pappan kommer i fängelse (För ett nackgrepp? Tro´t den som vill)
• Mamman hade lovat barnet en kanin som husdjur när de kom hem igen, men det löftet har tydligen svikits. (Henne i ett nötskal: Lova runt och hålla tunt)
  

När fadern gick efter kanske en halvtimme, kunde han höra hur personalen sade till barnen att han hade "skött sig bra" mot dem.

Han har faktiskt, till skillnad mot Henne, aldrig gjort något annat, kära personalen på Dagiset.

Det borde ni, om några, veta

Vad händer? -och mera Bad News

Det väntade bombardemanget uteblev. Vi trodde att Hon och hennes ombud skulle bombardera makens ombud med fax och krav på än det ena och än det andra efter söndagens förnedrande upplevelse för henne.

Inte nog med att hon skickade fram sitt äldsta barn för att smyga på lokalen och gå in om den var tom, vi fick reda på detta och jag ringde upp och informerade henne om att låset var bytt.

Hennes motdrag, att ånyo hota mig med datorerna känns lite krampartat. Saken är ältad och klar vad både mig och Hennes åklagare anbelangar. Det blir inget åtal, men hon tjatar väl till sig något. Vi får se.

Bad News (igen)
Dock kom det en annan nyhet igår. Soc har gjort en preliminär utredning, Lv5 tror jag att det heter. Inte nog med att den är gjord av den tjänsteman som fullkomligen äter ur handen på Henne och förmodligen är en av dem som anser att alla män är djur, oavsett att till och med ROKS numera tar avstånd från formuleringen. Maken får inte läsa den!

En vårdnadsutredning får inte läsas av någon som inte har vårdnaden av barnen. Det låter ju rimligt, men här har vi ett läge där Hon har hotat och ljugit sig till en interimistisk dom som ger henne vårdnaden till alla barnen och därmed får maken inte läsa den eller ges möjlighet att kommentera den.

Man baxnar. Enda möjligheten att utredningen öppnas för omvärlden är att Hennes sida lägger fram den som bevis i den rättegång som slutligt ska avgöra vem eller vilka som får omvårdnaden om barnen. Det är så dags...

Maken fick ovanstående när han ringde en tjänsteman och ville diskutera de anteckningar som han ändå har fått ut. Sedan detta:

-Vi har valt att inte ta med detta
-Varför har ni inte tagit med varken X, Y eller Z, i anteckningarna frågade han -Inte har ni pratat med alla barnen heller?
-Vi har valt att inte ta med detta, kom det iskalla svaret.

Que? Soc "har valt" att inte ta med material som talar till makens fördel, vilket samtal med både X, Y och Z hade gjort. Vi vet också att inte hela barnaskaran har köpt Hennes skräckpropaganda om deras egen far (som de faktiskt har känt i hela sitt liv och nog ännu har kvar en egen uppfattning om, trots Hennes skrämselpropaganda och lögner)

På vilka grunder har Soc "valt att inte ta med"? Sådant får inte ens de inblandade reda på. Tjänstemännen väljer enväldigt efter eget godtycke vad de ska ha med i materialet. Hennes påståenden, påhopp, hel- och halvlögner är förstås överallt i det material som vi har fått se. Nästan inget som möjligen skulle kunna tala för hans sak.

Barnens farmor, till exempel, ringde upp en av dessa tjänstemän och pratade i en halvtimme om det hon har sett och upplevt i det havererade äktenskapet. Hon citerades i en mening på exakt fyra ord. Fyra ord.

Ett två tre fyra.

Så lång är meningen som sammafattar ett halvtimmeslångt samtal. Tror ni att den var till makens fördel?

Expeditionen som gick snett

Igår ringde maken från sin mobil. Han var på väg till bussen, men hade sett det äldsta barnet gå med en tom barnvagn till den lokal som han hyr. Han har besöksförbud på Henne och lägenheten, men inte på barnen.

Då var det riskfritt att prata med barnet, som gick runt utanför och tittade om det var någon inne i lokalen. Pappan gick fram och hälsade. Svaret var att "jag vill inte tala med dig", inte helt oväntat från en som har levt under Hennes propagandaparaply i 79 dagar.

Barnet vände hemåt med oförrättat ärende.

Det hade ändå inte kunnat bli någon hämtning av vad det nu var som fick Henne att skicka fram sitt eget barn i en så känslig aktion som att i praktiken bryta mot ett besöksförbud och överenskomna procedurer. (Se nedan). Vi bytte nämligen låset till rummet i fråga för flera veckor sedan, den 16 januari. Hon hade inte fått veta detta ännu, men nu verkade tiden mogen. Sagt och gjort:

Jag ringde upp Henne i lägenheten.

Hon svarade.
Jag hälsade och presenterade mig.
-Tystnad.
Jag sade att jag har fått veta att hon skickar fram ombud till lokalen.
-Tystnad.
Jag förklarade att det inte var en bra ide, eftersom låset är bytt.
-Tystnad.
Jag berättade att detta var med hyresvärdens medgivande, och att detta har skett med anledning av att Hennes namn inte finns på kontraktet.
-Tystnad. (Nästan, iallafall. Det hörs ju när man andas med öppen mun)
Jag förklarade att det vore bäst att hålla sig till överenskommelsen, som innebär att hennes advokat faxar en lista på det Hon kräver till hans advokat och att sakerna sedan ställs ut vid en överenskommen tidpunkt.
-Tystnad (Nästan)
Jag drog en snabbrepris på det jag hade sagt.
-Andningsljud.
Okej?
-Tystnad. Andningsljud.
Jag lade på.

Det är skamligt att skicka fram sitt barn till att hämta saker i en lokal som Hon inte har tillträde till, tycker jag. Dessutom handlade det tydligen om så pass mycket att det krävdes barnvagn att dra i.

Sagda barn är dessutom enligt både Henne och Soc rädd för fadern. Men det är typiskt för hennes sätt att agera. Något som hon behövde i lokalen var viktigare än barnets välmående, viktigare än att utsätta det för risk (hennes officiella bedömning om faderns attityd) och viktigare än hålla den överenskommelse som faktiskt finns mellan parterna om hur överlämning av motpartens ägodelar ska gå till.

Jag behöver nåt. Gå och hämta det, unge. Skit i att han är farlig för nu är det jag som ska ha nåt. Tänkte hon så? Hon, som upprepade gånger har framställt maken som ett hot mot hela familjen. Nåväl.

Revenge! (på Hennes vis)
En halvtimme senare ringer Hon upp mig. Samtalet gick ungefär så här:

-Tänker du lämna tillbaka hårddisken, sade hon.
-Nej. Den är min egendom, svarade jag.
-Informationen på den äger jag.
-Det räcker med att en jurist läser lagen för mig så åtföljer jag det hela, svarade jag. Det är vad jag har sagt under hela den här resan.
-Jag ska åtala dig för det, sade hon. -Vill du bli åtalad?
-Vi ska väl inte öda rättsmaskineriets resurser på såna saker, svarade jag. -Det räcker med att jag får veta vad som gäller. Jag har till och med pratat med åklagaren om det här.
-Har du? Med XX?
-Just det. XX tyckte att jag skulle lämna materialet till dig som någon slags välgörenhet. Men jag är inte lagd åt det hållet.
-Så du är inte rädd för åtal då?
-Nej. Du får nog stämma mig eller väcka enskilt åtal, vad jag kan förstå. Det är svindyrt, kan jag berätta. Förloraren betalar dessutom alla kostnader.
-Jag ska åtala dig.

...ungefär så förlöpte det. Hennes formulering "Jag ska åtala dig", säger en del om Hennes ego och självuppfattning. Det är till att börja med en åklagare och ingen annan som väcker åtal. Man ringer inte bara upp någon och beställer ett åtal, som hon tycks tro.

Sen har jag faktiskt dryftat saken med den åklagare som är på fallet, och han verkade inte särskilt intresserad av just det här eventuella brottet. Mer om saken står att läsa här.

Det här andades desperation. Vi får väl se...

Mörkläggning pågår

Nu har det hänt igen -maken har blivit kontaktad av någon som trodde att han hade hand om barnen.
-Tyvärr, svarade han. -Jag är i skilsmässa och har besöksförbud just nu.

Den andre, en annan pappa, beklagade och sade att han inget fått veta.

Ännu en indikation på att Hon mörkar på det som pågår. Med benäget bistånd av dagispersonalen den här gången, verkar Hon hålla ner den pågående historien för omvärlden.

Inte ens den kvinna som Hon kallar sin bästa vän vet om saken, så här tre månader in på splitten. Maken träffade henne på en buss och de pratade lite. Det visade sig att Hon inte hade berättat för sin "bästa vän" om den pågående skilsmässan och det skyddade boendet.

Just det skeendet har rullat sen nyår. Skäms Hon för det hon håller på med?

Det skulle jag göra, ialla fall.

En uppringning

Vid pass halv tio på förmiddagen ringer vår hemtelefon. Nummerpresentationen anger Hennes mobil! Vafalls?

Det är andra gången, faktiskt. Hon bär sin telefon lös i fickan och då är det lätt hänt att sätta av ett kortnummer med olika kroppsrörelser. Vårt, till exempel. Jag svarar.

Förra gången, för en tre-fyra dar sen, hörde man bara allmänna ljud som från en buss eller något liknande. Inga repliker eller högtalarröster. Nu var det värre. Åtskilligt värre.

Jag hör hur hon skriker "LÄGG AV NU" och ett barn som gråter. Det yngsta, låter det som. "SLUTA NU". Gråt. Mera gråt. "LÄGG AV!" Gråt igen.

Mitt hjärta blöder.

Ett möte på stan

It is bound to happen, som det heter. Förr eller senare skulle det inträffa, och häromdan så kom det:

Stan är inte större än att detta bara måste ske förr eller senare: Maken kommer gående på en gata på väg till ett avtalat möte och möter en dagisgrupp som han känner igen. Två av barnen går ju där! Men var är dom? Där!

I en barnvagn längst bak i ledet. Den medföljande personalen känner förstås honom, han har ju lämnat och hämtat barnen där i åratal. Men den här tjejen beter sig lite underligt.

Hon vänder barnvagnen och drar sig bortåt. Konstigt.

Maken går fram. Vagnen är svårmanövrerad i snögloppet, så hon hinner inte långt. Han går ner på knä och hälsar på dem. De blir stormförtjusta. De har ju inte fått träffa honom på typ 60 dagar nu.

Personalen beter underligt. De känner ju honom sen åratal och vet hur han är mot barnen (och dom mot honom!), men nu behandlas han som en främling. En icke väl sedd sådan.

Maken pratar lite med en av dem. Dom tror att han har fått besöksförbud på barnen!

Det är förstås Hon som har ringt runt och varskott dagis och skola om det interimistiska beslutet från tingsrätten om att det är Hon som har ensam vårdand om barnen.

Som hennes kugghjul greppar varandra, så kommer det förstås ut som om maken har besöksförbud på barnen.

När maken lämnade barnen i snöyran, var ett hjärtskärande Paaaaappaaa! det sista han hörde.

Värre blir det:
Maken ringer förstås efteråt och underrättar dagis och skola om att han inte alls har besöksförbud på barnen. En person som han pratar med försäger sig, och berättar att de har fått två uppringingar i ärendet. Sen vägrar vederbörande att säga varifrån den andra uppringningen kom.

Uppringningsmysteriet
Att Hon skulle ringa runt med osanningar är inget som förvånar någon. Sånt finns i Hennes personlighet, kan man säga. När Hon dessutom seglar i medvind sedan Tingsrätten köpte hennes historier och gick på hennes hot (om att vägra träffa något av barnen om vårdnaden inte skulle komma helt och hållet på henne) i sitt beslut, så växer det väl i skallen på Henne och Hon tror väl att Hon kan komma undan med allt möjligt nu.

Varifrån kom då den andra uppringningen med samma felaktiga, för att inte säga falska, information? Vi vet att Hon har två mycket motiverade hjälpare. Den ena är den person på Soc som så systematiskt styrt handling och information Hennes väg. Den andra är arvoderad för samma sak och är Hennes juridiska biträde.

Sagda juridiska ombud ljög i förhandlingen i Tingsrätten om graden av misshandel i polisamälan. "Ringa" var plötsligt "Grov och systematisk".

Soc-personen agerar i något slags feministiskt manshatande, ROKS-korrekt nit. Då kan man mycket väl ljuga om besöksförbud. Det är min kandidat.

Det juridiska ombudet är en kall och aggressiv människa, helt klart beredd att gå mycket långt (löngnerna!) för att få igenom sin sak. Men ändå, jag tror inte att personen i fråga skulle ägna sig åt sådana barnsligheter som att sprida lätt genomskådade lögner.

Soc-personen är min uppringningskandidat. Måhända kan det ha skett i dumhet, eftersom vi har sett prov på bristande bildning därifrån tidigare. Men det kan också vara ett semantiskt missbruk:

Termen "umgängesrätt" uppfattas olika av jurister och lekmän. Juridiskt handlar det om det vi andra kallar vårdnad, men uttrycket är ju byggt på orden "umgänge" och "rätt" och tolkas då förstås av de flesta som om det handlade om rätten till umgänge över huvud taget.

Soc-personen kan ha varit ovetande om dessa spetsfundigheter, men å andra sidan så får man väl ställa krav på att Soc håll sin personal något så när informerade om elementa i familjerätten.

Tänk om Soc-personen medvetet missbrukade uttrycket utan att förklara det? Farligt nära lögn vore det...